Hej alla!

Det här är mitt sista inlägg. Jag har varit snål med att blogga den senaste tiden och det här blir mitt allra sista blogginlägg. Jättetråkigt, tycker jag, eftersom jag faktiskt tycker om att blogga och inte riktigt vet hur jag ska kunna ventilera utan en blogg. Men faktum är att det finns personer som jag inte vill ska kunna läsa om mig och vad jag gör under mina vardagar, minst av allt vad Peanut gör och hur hon har det.

Det här har gått så pass långt att jag inte längre känner att det är säkert att blogga. Framförallt en person finns där ute som oroar mig och som jag av flera anledningar inte längre kan ge någon som helst information till. Jättetråkigt men så ser det i alla fall ut nu.

Tack alla ni fina som har följt mig!

Tusen kramar,
Johanna och Peanut.

I århundraden har människan frågat sig denna simpla men ack så komplexa fråga; Vad är meningen med livet? Mitt spontana svar kommer alltid att vara Barn men om man går lite djupare än så, gnuggar ner frågan lite, så hittar vi en helt annan innebörd.

Meningen med livet är..

1. Att hålla sig vaken trots att man är dödstrött. Ja, alla dessa eviga nätter då man skriker att Nu kapitulerar jag men inser att man måste vara vaken om sitt barn är vaken. Det är hen som styr.

2. Att försöka sova trots att man inte kan. Om jag bara somnar nu så får jag åtminstone sex timmar, elva minuter och sju sekunders sömn. Men, det kommer aldrig att hända. Detta fenomen inträffar oftast när ens barn somnar ovanligt tidigt och ovanligt lugn om kvällen.

3. Jag borde sova men jag vill hellre se Sons of Anarchy. Den där stunden när vi kommer överens med oss själva att vi har viktigare saker att göra än att sova. Vi sluter ett tyst avtal med oss själva och accepterar att vi kommer vara trötta hela nästa dag, bara vi får se lite mer av den där serien vi tycker så mycket om eller får läsa några kapitel till ur den där boken vi älskar. Varje morgon ångrar vi oss. Det är som en härlig fylla – med baksmälla och allt.

3. Att bli väckt mitt i natten och sen inte kunna somna om. Det här är ett vanligt förekommande problem hemma hos oss. Peanut vaknar skrikandes och är alldeles, alldeles hysterisk. Det dröjer några minuter men tillslut är jag klarvaken och vill ge henne min fulla uppmärksamhet. När det inträffar brukar hon ge mig den där blicken som säger att Ah, sorry mamma. Jag inser nu att jag är jättetrött. Vi kan väl fortsätta det här om några timmar istället? Och sen slocknar hon. Sen ligger jag där i mörkret, stirrandes upp i taket och undrar vilken skurk jag måste ha varit i mitt förra liv för att få genomlida detta varje natt.

4. Tron om att man sover men tillslut inser att man faktiskt redan är vaken. Ja, på morgonen går allt på rutin. Uppochhoppa, koka kaffe, duscha, dricka kaffe, klä på sig. Jag kan göra det här med förbundna ögon. Vilket jag oftast gör. Därför kommer chocken oftast i duschen då jag inser att vafan, är det här inte en dröm? Är jag redan vaken? Har dagen redan börjat!?

5. Den sömnlösa chocken. Att bara sova fyra timmar, röra sig långsamt fram på gatan, räkna ner dagarna till helgen. Bara en dag kvar, bara en dag kvar, bara en dag kvar. Bara för att mötas av den här chocken..

Ursäkta mig Moderaterna. Don’t mess with my Sundays! Söndag är en röd dag! Och förhoppningsvis rosa-röd nu på söndag.

6. Det sömnlösa tidsperspektivet. Man vet att man ska vara någonstans om 30 minuter men ändå intalar man sig själv om att man borde ta en powernap. Bara fem minuter, lovar du dig själv. Det är ju vetenskapligt bevisat att det är bra för kroppen, argumenterar du. Vad som inte är bra? När du inte somnar förrän efter tjugo minuter och vaknar fyra timmar senare.

För några dagar sedan var vi på en snabbvisit på motdemonstrationen mot Svenskarnas parti. Vi skrek ungefär såhär högt..

Och påväg hem i tunnelbanan diskuterade vi hur otäckt det känns att vara mörkhårig, visserligen födda i Sverige, men med utländska föräldrar. Det gjorde oss ungefär såhär arga..

Och jag är rädd att Peanut ska behöva växa upp i ett land där hon döms efter sin hårfärg och hennes föräldrars (eller föräldrars-föräldrars) ursprung. Jag vill att hon ska kunna känna sig svensk trots att hon inte äter fläsk och trots att hennes pappa fastar en gång per år. Jag vill att hon ska bli respekterad för den person hon är, precis som jag lovar att lära henne att bemöta andra med samma respekt och värdighet.

Jag behövde bara få berätta det.

Är jag den enda som varje middag får mig ett ordentligt träningspass?

Steg 1 – bär Peanut medan maten plockas fram, hackas, förbereds och planeras.

Steg 2 – placera Peanut på diskbänken och stretcha ut dom tränade musklerna så att hon inte kan ramla ner.  Stek färdigt maten.

Steg 3 – placera dockan så långt från spisen som möjligt men tillräckligt nära för att att Peanut inte skall bli galen av längtan.

Et voila! Dinner is served.

Ja. Det här med dålig timing känns lite extra jobbigt när resten av familjen också smittas av maginfluensa. Men, det är ju så dålig timing är.. den kommer sällan ensam. Igår var det min tur. Idag är det min karls. Och jag har tyckt så synd, så synd, så synd om mig själv. Jag har skrikit att livet inte är rättvist, att vaaaarför-jag-vaaaarför-nu. För det är så när man blir sjuk. Man blir som ett litet barn igen och vill bara bli omhändertagen och ompysslad. Men, så skickade en vän en bild till mig som genast gjorde mig på bättre humör. Tänk att en sån liten gest kan rädda en hel kväll.. well, here it is..

Hela mitt mammaliv har varit en enda röra av dålig timing. När Peanut var som hungrigast bestämde sig mjölken i brösten för att börja sina. När jag började jobba bestämde sig Peanut gör att bli sjuk sisådär tre gånger per vecka. När jag vill ut och gå bestämmer sig Peanut för att bajsa.. kräkas.. you name it. Därför är det inte en chock att Peanut, kvällen innan min första riktiga dag på Karolinska bestämmer sig för att bli magsjuk. Okej, jag förstår att Peanut inte har bestämt sig för någonting av ovanstående men det är som sagt en dålig timing i mitt mammaliv. Inatt vaknade stackaren en gång i halvtimmen för att kräkas. Jag for upp, bytte lakan, nattade om. Och när klockan ringde imorse var jag redo att kapa av mig huvudet. Men, nu sitter jag här på tåget och räknar ner sekunderna tills alla föreläsningar och seminarier är över för dagen.

Min lilla bejb som slickar i sig resterna av en stulen marshmallow.

Jag har försökt ta tillvara på den senaste tiden med Peanut. Vi har lekt, tittat på barnprogram, sovit middag ihop och ätit yoghurt i mängder. Idag börjar jag en treårig utbildning på Karolinska Institutet och jag vet att saker och ting kommer att  förändras. Det är en sån speciell känsla att finnas tillgänglig för sitt barn, när som helst  på dygnet. Så har mina senaste månader varit då jag pluggat på distans  hemifrån och har kunnat hämta Peanut så tidigt som 13.00 vissa dagar. Så, nu sörjer jag att den tiden är förbi och accepterar att inte ens jag kan plugga på distans i resten av mitt liv.

Det här är slutet på en era.

Peanut är ute och rastar hästen. Såhär kan hon gå i timmar längs gatorna i Sundbyberg.

Ja. Det har minst sagt varit tyst här den senaste tiden. Peanut har varit hemma med en oförklarlig feber på 40,7. En del av mig blir så klart sådär oresonligt rädd. Rädd för att febern kommer från någon mystisk sjukdom. För tänk, tänk om hon blivit smittad på tunnelbanan av någon som bär på ebolaviruset. Ja, tänk om.

Den andra delen av mig njuter av att ligga hemma i soffan med en så lugn liten tjej som tittar upp på mig när hon är pigg nog att busa. Fem minuter senare ligger hon i min famn och sover igen.

Nu har jag överlämnat ansvaret till min karl som får mysa och oroa sig i mitt ställe. Om några timmar ankommer jag Göteborg C och åker hem först på lördag igen.